tisdag 31 januari 2017

Lever verkligen en miljon i ”utanförskap”?

Hur många gånger har ni hört Anna Kinberg Batra, Annie Lööf eller någon av de andra borgerliga partiledarna säga att "en miljon lever i utanförskap"? Jag har själv hört påståendet ett antal gånger bara under de senaste veckorna.
Varav består då denna miljon? Jo, av alla dem som uppbär någon form av sjukersättning (530 000), som är arbetslösa och får ersättning från a-kassa (80 000), som deltar i arbetsmarknadspolitiska program (170 000), som får etableringsersättning (50 000) och som får ekonomiskt bistånd, det som förr kallades socialbidrag (90 000). Jag har rundat av siffrorna för 2016 och summan blir då 920 000.
Till saken hör att det handlar om så kallade helårsekvivalenter, d v s om 52 personer har haft influensa i en vecka ett visst år, så blir de en person i utanförskap. Och om två personer varit arbetslösa i vardera sex månader blir de också en person i utanförskap.
Jag vet få ord som missbrukats till den grad som ordet utanförskap. Och tyvärr har media i huvudsak okritiskt anammat den borgerliga definitionen som myntades redan inför valet 2006. I den valrörelsen larmade alliansen om att så många som 1,5 miljoner levde i utanförskap. Då räknade man alla som vid en given tidpunkt inte arbetade, inte bara de grupper som jag räknat upp tidigare, utan också de som studerade, var föräldralediga eller vabbade, hade semester eller gjorde värnplikten - omvandlat till helårsekvivalenter i utanförskap. Efterhand insåg man att detta var väl magstarkt. Siffran justerades till 1,3 miljoner och nu säger man alltså 1 miljon.
Vad de borgerliga beskriver, när de talar om utanförskap, är i själva verket välfärdssamhällets skyddsanordningar, eller vad som är kvar av dem.
Vad är då utanförskap? Det är inte lätt att definiera, men jag skulle säga att man hittar människor som är utanför inte främst bland dem som har a-kassa eller sjukkassa, utan bland dem som lever utan eller med ett för dåligt inkomstskydd. Inte främst bland dem som "är föremål för" vettiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan bland dem som inte har något arbete, har tappat tron på att kunna få ett och lever i samhällets skuggzoner.
Men den kategorin - som verkligen kan sägas leva i utanförskap och som jag är övertygad om blev fler under de borgerliga regeringsåren - missar de borgerliga med sitt lömska utanförskapsbegrepp.
En arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring som man kan leva på, som gör att man slipper gå från hus och hem om olyckan är framme, är naturligtvis inte utanförskap. Bra socialförsäkringar är liksom aktiv arbetsmarknadspolitik och bistånd till för att förhindra utanförskap.
Den 15 februari 2013 deltog jag i en interpellationsdebatt med anledning av en interpellation ställd till Anders Borg av Peter Persson från Jönköping om Finansdepartementet och utanförskapet. Den kan man se här, hela eller delar av den, om man vill.

måndag 23 januari 2017

Slutet för demokratin?

Trump är installerad. Världen håller andan och USA skakas i sina konstitutionella grundvalar.
För ett och ett halvt år sedan hade man fått 150 dollar tillbaka för en satsad dollar på Trump. Nu sitter han där i Vita Huset, som världens mäktigaste person. En man som i ett annat sammanhang, med samma beteende, men utan pengarna och kändisskapet, hade riskerat att som bäst utnämnas till byfåne.
Trump installationstalar. Foto: U.S. Marine Corps Lance Cpl. Cristian L. Ricardo
Hoppet står till att Trump ska normaliseras av de demokratiska strukturerna, av ”den djupa staten” och av marknaden, att han ska tvingas till anpassning i mötet med den politiska verkligheten. Oron bottnar å andra sidan i att han inte gör det och att den etablerade ”politiska verkligheten” inte är hela verkligheten.
Is this how democracy ends? (Är detta slutet för demokratin?). Den ödesmättade frågan formuleras av statsvetaren och professorn David Runciman i en artikel London Review of Books. I en video på samma tema, också den producerad av London Review of Books, resonerar han om vad Brexit och Trumps valseger kan tänkas förebåda. Det kan, konstaterar han, till att börja med bli ännu värre, Europa kan snart stå där med Le Pen som fransk president
och tvingas uppleva hur också Tyskland dras in i den demokratiska krisen.
David Runcimans perspektiv är väldigt dystert. Demokratin har visserligen visat sig kunna hantera kriser, han tar finanskrisen och eurokrisen som exempel, men vi vet inte när vi tar steget ut i avgrunden. Fast jag tänker när jag lyssnar på Runciman att dessa kriser, hur de uppstod och hur de hanterades, kan bidra till att förklara både Trump och Brexit.
Runciman varnar för självgodheten och påpekar att vi inte vet hur gamla, till synes stabila och rika västerländska demokratier går under, därför att det inte har hänt förut. Men förr eller senare kommer det att inträffa. Inga system är eviga.
Runciman kan tänka sig att det är klimatkrisen som leder till systemkollapsen, men han anar att det också kan vara ”konstitutionella” orsaker. Poängen är att demokratin är ömtålig, den riskerar, ovarsamt hanterad, att producera sin egen undergång.
Runciman tar utgångspunkt i 1800-talstänkaren Alexis de Tocquevilles idéer. Jag har inte själv tagit del av de Tocquevilles texter, jag utgår från vad Runciman säger och vad andra har skrivit om honom.
De Tocqueville ägnade sig åt demokrati som fenomen och betraktade demokratin som ”en ekvation som balanserar frihet och jämlikhet, där både individens och samhällets intressen ska tillvaratas” (Wikipedia). Alltför extrem liberalism leder till anarki och systemkris. Och Tocqueville bekymrade sig redan på sin tid för media, som ägnade sig alltför mycket åt sånt som inte betydde något, men visade sitt ointresse för sånt som verkligen var viktigt.
Tocquevilles idéer om demokrati känns aktuella när fenomen som Brexit och Trump ska förklaras. Det råder ett slags eliternas och etablissemangets förnöjsamhet över hur fint allting egentligen fungerar, samtidigt som de frustrerades skara, de som känner sig efterlämnade och utanför, har vuxit och växer. De röstar inte för utträde ur EU eller på Trump för att de nödvändigtvis tror att Storbritannien ska må bättre utanför EU eller för att de tror att Trump ska bli en lysande president. Många gör det därför att de känner sig övergivna.
Journalisten Eric Byler (nyhetskanalen The Young Turks) gav sig ut på den amerikanska landsbygden och gjorde en intervjuserie med folk som lagt sin röst på Donald Trump. Han fann att amerikanska kolgruvearbetare inte röstade på Trump för att de tror på hans klimatpolitik utan för att de känner sig lämnade i sticket.
När de missnöjda röstar för Brexit och på Trump reagerar de självgoda och etablissemanget med att ropa populist och byfåne, och de som röstat ”fel” definieras som gamla, omoderna, okunniga, invandrarfientliga och rasister. Sådana reaktioner må ha sina poänger, men de är inte svar på de frågor som ställts.
Toqueville pekade på behovet av balans mellan frihet (liberalism) och jämlikhet, individ och samhälle. Det är här den demokratiska ekvationen inte längre stämmer. Efter dryga tre decennier när politiken monterats ner, marknaden tagit över och ojämlikheten växer vänder sig de missnöjda mot de självgoda.
Det vi upplever är hur ett hur ett demokratiskt system, som baseras på nationalstater, hamnat i svår obalans genom globaliseringen och marknadens företräde.
Är detta slutet för demokratin? Nej, det tror jag inte och det får det inte vara, men det är hög tid att vi tar det som händer i demokratierna på allvar istället för att mest förfasa oss.

torsdag 19 januari 2017

Alliansen är döende... dags att uppfinna mitten igen?

Samma dag som Moderaterna och Anna Kinberg Batra gör sitt utspel om att hon vill fälla regeringen med hjälp av en gemensam alliansbudget och Sverigedemokraterna, nås vi av nyheten att enligt en opinionsmätning, utförd av Aftonbladet/Inizio, Sverigedemokraterna nu är Sveriges näst största parti och att Centerpartiet noterar "rekordsiffror", 9,7 procent. Det är bara en enskild mätning, men fler mätningar med samma tendens är att vänta.
Kinberg Batra och Moderaterna har en plan.
Moderaternas kräftgång fortsätter och partiet förlorar väljare i två olika riktningar. Konservativa nationalistiskt anstrukna väljare går till
Sverigedemokraterna. Nyliberalt inspirerade väljare, som också saknar Fredrik Reinfeldts öppna hjärta, väljer det nya Centerpartiet, som vill se mera öppna gränser och låta marknadskrafterna härja ännu friare. Till bilden hör att Centerpartiet också lockar besvikna miljöpartister, rimligen de som i andra frågor än flyktingfrågan kan placeras till höger på den traditionella, politiska skalan.
Resultatet av Moderaternas utspel blir att krisen djupnar för partiet och partiledaren Anna Kinberg Batra. Men för högeralliansen har den bara börjat. Alliansbröderna och systrarna var inte med på Kinberg Batras tåg när det gick. Annie Lööf meddelar att hon inte heller tänker hoppa på det och att hon fick veta om utspelet via SMS. Hon tänker minsann heller inte regera med "aktivt stöd" av Sverigedemokraterna, säger hon.
Vad gäller moderaterna är situationen svårbemästrad med eller utan Kinberg Batra, det är inte lätt att gå framåt i spagat och det är svårt att se hur man ska kunna stoppa förlusterna och vinna tillbaka väljare. En 180-graders sväng i migrations- och flyktingfrågan är inte att tänka på.
För alliansen är detta sannolikt början till slutet. De spänningar vi nu ser kommer förr eller senare att sätta definitiv punkt för projektet. Hur man än vrider sig måste en borgerlig regering, hur själva regeringsbildandet än går till, regera med "aktivt" stöd av Sverigedemokraterna, som allt mer vid sidan av flyktingpolitiken framstår som ett allmänborgerligt högerparti.
Ja, det är ganska säkert början till slutet för alliansen som vi ser. Ett nytt politiskt landskap håller på att växa fram. Oklart exakt hur det kommer att se ut, men mycket talar för att Sverigedemokraterna kan bli största borgerliga parti, att Centerpartiet håller fast vid sitt marknadsliberala koncept och att Kristdemokraterna åker ut ur riksdagen.
Jag har inte nämnt Folkpartiet? Det är helt avsiktligt. Är det kanske dags att uppfinna mittenpartier igen?

tisdag 17 januari 2017

Centerns framgång - borgerlig kannibalism

(Partiledardebatten 11 januari - del 3)
Det går bra för Annie Lööf och Centerpartiet nu. Det är ganska obegripligt om man bara betraktar Annie Lööf och Centerpartiet.
Annie Lööfs start som partiledare var en katastrof. Jag erinrar mig hennes första framträdande i Lördagsintervjun, den 21 april 2012, som utvecklade sig till den värsta överkörning jag lyssnat till. I klass med den när Olle Stenholm 1991 genomförde sin massaker på Bert Karlsson från Ny demokrati. Men Ny demokrati kom ändå in i riksdagen, förmodligen därför att väldigt få av Ny demokratis potentiella väljare tittade på den sortens program.
Annie Lööf och Centerpartiet har lyft efterhand, trots att hon fortfarande mest presterar politiskt snömos. Hennes insats i förra veckans partiledardebatt var inget undantag. Gå gärna in och lyssna igen på SVT Play, programmet kommer att ligga kvar i ett år som tungt bevismaterial.
Annie Lööf talade som de andra partiledarna om otryggheten i omvärlden och i Sverige, om ”ett år med mycket mörker”, om ”varningsklockor som dånar” och om ”en miljon som lever i utanförskap”. Annie Lööf använder, precis som högeralliansen gjort i ett decennium, ett utanförskapsbegrepp som inkluderar alla dem som undgår utanförskap genom att de uppbär a-kassa eller sjukersättning. Alla som uppburit a-kassa eller sjukersättning under kortare tid buntas ihop till så kallade helårsekvivalenter som lever i utanförskap.
Hur vill då Annie Lööf och Centerpartiet lysa upp i det stora mörkret som ruvar över oss. Hon upprepade gång på gång att företagsklimatet måste bli bättre. Och detta skulle naturligtvis ske genom att ”trösklarna” och ”kostnaderna för att anställa måste bli lägre”. Högerpartiernas gemensamma idé är att utveckla Sverige genom att sänka löner, skatter och skatteintäkter. Centerpartiet vill exempelvis tredubbla Rutavdraget. Den svenska modellen måste förnyas, sa Annie Lööf, och menade att den måste rivas riktigt ordentligt.
Det som gjorde det svenska välfärdssamhället möjligt var att de nya jobben blev allt mera produktiva, med andra ord att lönerna blev allt högre och därmed skatteintäkterna, så att välfärden kunde byggas ut. Annie Lööf och Centerpartiet vill precis som Moderaterna och Anna Kinberg Batra backa in i framtiden, satsa på jobb med låga löner och låg skattebetalningsförmåga.
Varför går det då så relativt bra för Annie Lööf? Det går som sagt inte att förstå om man bara betraktar Annie Lööf. Det går så bra för Annie Lööf, därför att det går så dåligt för Anna Kinberg Batra.
Anna Kinberg Batra har vridit Moderaterna i mer konservativ nationalistisk riktning, medan det nya Centerpartiet har tagit över rollen som mesta nyliberalerna och kombinerar den mest liberala invandringspolitiken med lönesänkningspolitik och angrepp på anställningstryggheten. Man driver de krav på försämringar av arbetsrätten som Moderaterna av taktiska skäl, tror jag, övergav under Reinfeldts ledning.

Det nya Centerpartiet tar missnöjda nyliberala väljare från Moderaterna. Det är mest ett uttryck för borgerlig kannibalism.

måndag 16 januari 2017

Kinberg Batra backar in i framtiden

(Partiledardebatten 11 januari - del 2) 

Anna Kinberg Batra är redan efter bara ett par år som partiledare ganska tilltufsad. Partiet äts nu upp från två håll. Traditionella konservativa högerväljare, som gärna står i givakt för flaggan och kungahuset, har i betydande skaror lockats till Sverigedemokraterna, medan en hel del ”nya”, nyliberala moderater och marknadsfundamentalister, lockats över till Annie Lööfs nya centerparti.
Partiledardebatten i onsdags angav tonen för våren, kan man anta, och moderatledaren Anna Kinberg sjöng falskt. Hennes ekonomiska politik hänger inte ihop.
Anna Kinberg Batra
Foto: Riksdagsförvaltningen

Kinberg Batra var bekymrad över säkerhetsläget, terrorismens härjningar, Rysslands aggressivitet och gängkrig i Husby. Säkerhetsläget i världen och det svenska totalförsvarets brister ville hon avhjälpa med lite överbudspolitik, 500 miljoner kronor extra, nu på stubinen. Moderaterna vill också se många fler poliser och höjningar av polislönerna med 2000 kronor i månaden.

Hur ska då detta finansieras? Jo, med skattesänkningar och så kallade dynamiska effekter. Det har prövats tidigare.
Under åtta år drev högeralliansen igenom skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor. Och Konjunkturinstitutet räknade för några år sedan fram att det behövs skattehöjningar på mer än 100 miljarder för att klara enbart bibehållen kvalitet på välfärden. Och det var då.
Moderaterna och Anna Kinberg Batra vill dock fortsätta sänka ”skatter” och riktar då in sig på arbetsgivaravgifterna.

De nya jobben ska skapas genom att löner och arbetsgivaravgifter sänks. Vilket i klartext innebär att Moderaterna vill satsa på ”enkla” lågproduktiva jobb, vilket i nästa skede undergräver välfärden också därför att skatteunderlaget minskar. Hade detta varit det förra århundradets politik, då hade Sverige stått kvar och stampat i fattigdom. Moderaterna vill att Sverige ska backa in i framtiden.
Vill man inte höja skatter eller låna, utan istället sänka skatter, då måste man ta från andra områden för att ge till försvaret och polisen. Kanske från sjukvården, äldreomsorgen, skolan och järnvägsunderhållet. Men vänta! Moderaterna har också ett annat gammalt beprövat högerrecept i rockärmen.

Moderaterna vill klara sin egen omöjliga ekonomiska ekvation genom att ge sig på det Kinberg Batra kallar ”bidragsberoendet”. Och till bidrag räknar högern, det vet vi sedan gammalt, också socialförsäkringarna, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.  Vilket är ungefär lika begåvat som att säga att den som får ut ersättning för brandskada från brandförsäkringen är bidragsberoende.
”Sluta dalta med dem som kan ta jobb”, säger Kinberg Batra: Och ”ni tar från dem som jobbar och ger till dem som inte gör det”, med adress till Stefan Löfven.

Moderaterna vill göra det högern alltid har velat göra och tyvärr också har gjort när man regerat; ta från de utsatta, sjuka och arbetslösa och ge till de rika och för tillfället raska och friska. Så finansierar man sina trygghetsskapande satsningar.
Kan någon vettig människa inbilla sig att fler och bättre betalda poliser och fler kanoner i kombination med social nedrustning och växande fattigdom leder till ett tryggare Sverige?


torsdag 12 januari 2017

Radikala grepp krävs, Löfven!

(Partiledardebatten  11 januari 2017 - 1)
Vårriksdagen har öppnat fast det ännu är vinter och statsminister Stefan Löfven inledde, som brukligt är, dagens partiledardebatt. Han försäkrade att "välfärden ska utvecklas, inte avvecklas". Att pensionärerna ska tillförsäkras villkor som innebär "både trygghet och frihet". Att hela landet ska leva och att alla medborgare ska leva väl. Utmärkt så!
Han kunde dessutom peka på framgångar; "den högsta sysselsättningsgraden i Eurostats (Den europeiska statistikmyndigheten) historia", ett bostadsbyggande som är högre än på många år, att den svenska ekonomin utsetts till den "näst mest innovativa" i hela världen och att den nedåtgående trenden för skolan vänts. Bra så!
Men den enda nya reformen, som jag kunde upptäcka aviserades i anförandet, var att straffet för att springa runt på stan med en handgranat i fickan ska fyrdubblas. Överhuvudtaget innehöll partiledarnas inledningar väldigt mycket om repression, hårda tag och hårdare straff för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Jag invänder inte, uppenbart behövs det sådana tag för att inte polis och rättsvårdande myndigheter ska tappa greppet. Utvecklingen är oroande.
Långsiktigt behövs dock andra radikala grepp för att förebygga utanförskap och stävja brottslighet. Den sociala och kulturella klyvningen av Sverige måste stoppas och tydlig jämlikhetspolitik bedrivas. Om vi ska klara att nå de högt uppsatta sysselsättningspolitiska målen, EU:s lägsta arbetslöshet, och om integrationen av nyanlända ska lyckas, då krävs det radikala ekonomiskpolitiska åtgärder. Behovet av investeringar, hårda som mjuka, för att skapa nya jobb och göra människor anställningsbara är stort, mycket stort.
Sveriges statsfinanser är samtidigt i mycket gott skick. Vi kan och bör lånefinansiera nödvändiga omfattande satsningar. Det är ingen oproblematisk politik, den måste avvägas skickligt. Men problemet är inte om vi skulle låna till nödvändiga satsningar. Begränsningen är istället att det också måste finnas efterfrågade personella och andra resurser att köpa för de lånade pengarna. Lärare som kan utbilda alla dem som behöver utbildas för att kunna ta och få riktiga jobb, byggnadsarbetare som kan bygga, sjuksköterskor och läkare som kan vårda, och poliser som kan ta hand om handgranater.
Socialdemokratin måste driva en radikalare ekonomisk politik och sluta ängslas för saldomål och underskott. Den politiken kommer i stora delar att stoppas i riksdagen. Men driv den och gör alternativen tydliga!

tisdag 10 januari 2017

Förbereder Ryssland angrepp på Sverige?

Folk och försvars rikskonferens i Sälen är slut. Vi har under några dagar matats med nyheter i hög grad ägnade att bygga på rysskräcken och öka försvarsanslagen.
Härom morgonen möttes man i TV av oppositionens ledande försvarspolitiker, liberalen och Nato-kramaren, försvarsutskottets ordförande Allan Widman, som sa att Ryssland nu ägnar sig åt ”krigsförberedelser”. Det handlar för dagen om bland annat ryska cyberattacker för att slå ut vårt elnät.

Widmans ordval är, förmodligen alldeles medvetet, väldigt dramatiskt. Men faktiskt också rätt dumt. ”Krigsförberedelser”. Ryssland förbereder krig mot Sverige. Det låter som det bara är en tidsfråga innan det är över oss.

Jag vill nu upplysa Widman om att alla krigsmakter, till och med försvarsmakter, som det heter i snälla länder, förbereder sig för krig. De köper in krigsmateriel, övar och smider planer beträffande vad de skulle göra i händelse av krig. När det gäller stormakter som USA, den enda supermakten, och Ryssland, som i varje fall drömmer om att bli en igen, så är de aggressivare än andra, bland annat när det gäller underrättelseverksamhet med hjälp av modern informationsteknik och cyberattacker.

Sedan en tid tillbaka pågår underrättelseverksamhet och andra ”krigsförberedelser” via ”nätet”, som bland annat blivit ett allt viktigare verktyg i kampen om att sätta verklighetsbilden, d v s när det gäller att bedriva propaganda och desinformera.

Att slå ut försörjningsvägar i allmänhet, energiförsörjning och kommunikationer, har i alla tider varit en helt central del av krigsplaneringen. Man kan inte ens utesluta att försvarsmakten också i goda länder planerar att slå ut försörjningssystem i angripande länder. Om kriget kommer.

Förr i tiden handlade det om att med attackflyg och bombflyg slå till mot energiförsörjningen. Stora civila förluster var en del av kalkylen. Bomberna var inte så träffsäkra och bombflygarna släppte lasterna för att fort komma hem igen. Idag och imorgon handlar det också om cyberattacker för att slå ut t ex energiförsörjningen.

Krig är förbannat otrevligt. Därför ska man så långt möjligt försöka skapa avspänning och nedrustning genom att bygga förtroende, gemensam säkerhet hette det förr. Inte genom att demonisera och krigshetsa.
Sen anser jag ändå att Sverige måste förstärka sitt försvar och då inte bara militärt. Det var ganska naivt att genomföra den avrustning som genomförts, och då inte bara på det militära området. Sverige har också avrustat genom att minska sin självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel, inspirerade av marknadsliberaler, som de i Liberalerna.

Sverige har, också det med inspiration från marknadsliberalismen, passivt sett på när den svenska läkemedelsindustrin har flyttat ut ur landet, i tron att man kan köpa allt när som helst på den fria marknaden. Men det är inte alls säkert att man kan, om det blir globala pandemier, storkrig eller försörjningskriser. Vi måste stärka vårt totalförsvar, därför att kriser av olika slag kan inträffa.

Den fråga som måste ställas med anledning av den pågående demoniseringen av Ryssland och Nato-kramandet är emellertid den här. Om det nu skulle bli konflikt i vårt närområde, är det då mera sannolikt eller mindre sannolikt om vi är medlemmar i Nato, att Ryssland, som är kraftigt militärt underlägset den enda supermakten och Nato, t ex skulle använda kärnvapen för att sätta Gotland ur spel eller slå ut vårt elnät med hjälp av cyberattacker?

I min värld är svaret givet. Men framför allt, fred byggs inte bäst med hjälp av krigshets och demonisering, utan med hjälp av handel, kulturellt utbyte och dialog med sikte på såväl gemensam säkerhet som att stärka demokrati och mänskliga rättigheter.

fredag 6 januari 2017

Lyckad apoteksreform? Del 2

Dagens Nyheter fortsätter sin granskning av ”omregleringen av apoteken”. Budskapet idag, den 5 januari 2017, är att privatiseringen av apoteksverksamheten blev en synnerligen god affär för de nya bolagen och deras direktörer.
Den borgerliga regeringen sålde 2009 ut apotek för 5, 9 miljarder kronor till fyra bolag. Totalsumman vet vi, även om det fortfarande är hemligstämplat hur mycket vart och ett av de fyra bolagen betalade. Ett av de köpande bolagen var riskkapitalbolaget Altor Fund III, med säte på skatteparadisön Jersey, som startade Apotek Hjärtat. Och 2014 såldes Apotek Hjärtat vidare till ICA för en summa 5,7 miljarder kronor, som alltså bara var obetydligt mindre än den totala summa som staten fick in på hela utförsäljningen 2009. En bra affär för riskkapitalisterna, men inte en lika bra affär för staten, Sveriges skattebetalare och för sjuka och krassliga.
Foto: Jonas Borg/Apotek Hjärat
Den socialdemokratiska oppositionen var kritisk till utförsäljningen, men det var också Riksrevisionen som i en rapport 2012 menade att redovisningen varit ofullständig och underlaget inför privatiseringen undermåligt.
De verkställande direktörerna har också tjänat på privatiseringen och marknadsutsättningen. Som exempel berättar Dagens Nyheter att Apoteket AB:s vd Stefan Carlsson 2009 tjänade 3 miljoner inklusive förmåner. Det borde ju räcka för att hålla nöden från dörren. Men idag tjänar vd i samma bolag, Ann Carlsson, 4,6 miljoner. En löneökning på 52 procent på några få år, som vanliga löntagare bara kan drömma om.
Det är inte på något sätt unikt att högerpartierna anordnar rea på gemensam egendom. Exempel kan hämtas också från kommunerna, där bland annat kommunala skolor sålts till kraftiga underpriser. 
Vem är dessa privatiseringar till för? För medborgare, sjuka och elever? Eller för riskkapitalister, storbolag och direktörer?

torsdag 5 januari 2017

Lyckad apoteksreform?

Dagens Nyheter berättade igår att priserna på receptfria läkemedel stigit rejält sedan ”omregleringen” av apoteksmarknaden 2009. DN hade undersökt 105 produkter och 94 av dem hade blivit dyrare, 11 av dem billigare. Som en uppföljning av nyheten fanns riksdagsledamoten Emma Henriksson (Kd), i Gomorron Sverige i morse för att debattera och förklara. Kristdemokraterna kan sägas vara särskilt ansvarigt för den stora apoteksreformen, eftersom socialministern 2009 hette Göran Hägglund.
Prisökningarna strider mot själva avsikten med att konkurrensutsätta apoteksverksamheten, sa SVTs reporter Alexander Norén i en fråga till Henriksson. Och Emma Henriksson, som också är ordförande i riksdagens socialutskott, svarade med att Sverige före reformen ”var ett av tre länder, Kuba och Nordkorea var det två andra”, som hade apoteksmonopol. Hon valde alltså, kanske resultatet av medieträning, att inte svara på frågan.
Bild: Apoteket AB
Redan kort efter att reformen hade sjösatts, i juni 2010, kom det signaler om att privatiseringen skulle bli en dyr historia för skattebetalarna och läkemedelskonsumenterna, men en fin affär för storbolagen i branschen. Kostnaderna för läkemedel hade ökat ordentligt, bland annat som en följd av ökade reklamkostnader. ”För segmentet som helhet är siffrorna dramatiska”, sa Lars Näsström, projektledare på Sifo Reklammätningar, i en kommentar (DN den 15 juni 2010).
I juni 2011 kom så en annan rapport som berättade om sjunkande förtroende. ”Kundernas förtroende för apoteksmarknaden har sjunkit allvarligt efter omregleringen”, sa Gunnar Larsson, generaldirektör för Konsumentverket och Konsumentombudsman. Detta trots att det hade öppnats omkring 300 nya apotek, som ofta hade längre öppettider. 2008 gav 95 procent av de intervjuade apoteksmarknaden ett positivt betyg. I april 2011 hade motsvarande siffra sjunkit till 77 procent.
Jag vet inte hur förtroendemätningarna för apoteken i Kuba och Nordkorea ser ut, men I Sverige var det tidigare statliga monopolet Apoteket AB ett av Sveriges bäst ansedda företag. Apoteket rankades i en undersökning bara något år innan privatiseringsreformen som Sveriges ”ärligaste” företag. Tvåa kom IKEA. Apoteket placerade sig också på tredje plats, efter IKEA och sökmotorn Google, i en mätning som gick ut på att utse Sveriges mest ”ansedda” företag.
I september 2012 kom det nya besked om hur verksamheten utvecklades. SVT Nyheter hade granskat apoteken efter apoteksreformen och funnit att det hade blivit svårare för reumatiker, allergiker och gamla att få tag i rätt mediciner, samtidigt som hyllorna fyllts av smink och hudkrämer.
Självklart jobbas det med att så gott det går rätta till de brister som avslöjats efter omregleringen, även om ökade reklamkostnader och satsningar på smink och annat än mediciner är en ganska naturlig utveckling i en privatiserad apoteksverksamhet. Det är också naturligt att priserna stiger. Socialminister Göran Hägglund klargjorde redan inför reformen att marginalerna, och vinsterna, måste höjas till europeiska genomsnittsnivåer, om privatiseringen skulle lyckas. I Europa var marginalerna då dubbelt så höga på receptbelagda läkemedel.
Apoteksreformen blev mindre lyckad för konsumenterna. Men mera lyckad för apoteksbolag och läkemedelsföretag. Så kan det gå om man, som högeralliansen, vägleds av privatiseringsfundamentalism snarare än av självständigt tänkande och grundligt utredningsarbete.

tisdag 3 januari 2017

Djävulskt utstuderat, SVT?!

Gamle rikskanslern Axel Oxenstierna tillskrivs att en gång ha sagt till sin son: ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”
Jag vet inte hur SVT tänkte när man bestämde sig för att göra programserien Toppmötet, där tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt samtalar med några av sina gamla politikerkompisar. Kanske hade man i baktankarna ett annat talesätt; ”Ge dem tillräckligt långt rep så hänger dom sig själva”. Det behövs ingen granskande journalist som ställer svåra frågor.
Igår kväll såg jag toppmötet mellan Fredrik Reinfeldt och tidigare danske statsministern Anders Fogh Rasmussen, som också fick bli generalsekreterare i Nato. Toppmötet handlade i mångt och mycket om relationerna till USA, om Danmarks engagemang i Afghanistan och uppställningen i Irakkriget.
”Lyckade militära operationer”… ”militär succé, men politisk katastrof”, sa Rasmussen om krigen i Afghanistan, Irak och Libyen”. Hur man nu kan komma fram till att massivt dödande som leder till politiska katastrofer är succéer. Tre krig som grundades på lögner och monumentala politiska felbedömningar och som i hög grad ligger bakom framväxten av IS, de krig och det kaos som råder i dag och de väldiga flyktingströmmarna.
SVT hade klippt in korta inslag som upplysningsvis berättade exempelvis att Irakkriget kostade mellan 175 000 och 200 000 irakier livet och att bortemot ytterligare lika många dog i sviterna av kriget. Sedan fortsatte det småputtriga samtalet.
”Europa står i skuld till USA”, sa Rasmussen när han skulle förklara Danmarks engagemang i katastroferna. Och han kritiserade Tyskland och Frankrike som backade upp FN-linjen och ”splittrade den transatlantiska alliansen.”
Sen berättade Fogh Rasmussen att ”det lönar sig att vara nära USA”. Vi fick veta att han minsann som tack för hjälpen hade fått äta frukost med Bush i det ovala rummet och cykla mountainbike med honom på lantstället. Fredrik Reinfeldt log generat och berättade att han och lilla Sverige bara brukade bestås med en kvarts dösnack i någon korridor, när han mötte USA-presidenterna.
George W. Bush och Anders Fogh Rasmussen håller presskonferens.
”När USA drar sig tillbaka, rycker banditerna fram”, sa Rasmussen. Och jag funderade över hur det är möjligt att vara så enögd. Vad är det för något som CIA preparerar frukostarna i ovala rummet med?
Fogh Rasmussen kan ju inte ha missat att USA, när det gynnat stormaktsintresset, backat upp banditer både här och där. I Sydamerika, Mellanamerika, Centralasien och Mellanöstern.
SVT har fått utstå kritik för formatet på Toppmötet. Men jag är lite kluven. Kanske är det djävulskt utstuderat tänkt; Ge dem fria tyglar, tillräckligt mycket rep, så kommer tittarna att förstå med vilken dårskap världen styrs.
Bo Bernhardsson/Efter Arbetet