Är vår ekonomi ett krig?

En debattartikel i Sydsvenskan i måndags, den 24 februari, fick mig att reflektera över debattklimatet eller egentligen över det omtalade ”samhällsklimatet”.  
Det var mest rubrikens fel eller förtjänst. Artikeln som sådan fanns det ingen anledning att hetsa upp sig över, även om den hade skrivits av en dansk partivän, Sophie Haestrup Andersen. Hon är ordförande för Region Hovedstaden, Danmarks motsvarighet till Region Skåne inom Öresundssamarbetet.

Egentligen var rubriken ingen riktig rubrik, den var för pratig, tre rader lång. En hel mening hade lyfts upp från texten för att tjäna som rubrik. Jag har förstått att det är så man gör rubriker numera på den debattsidan, kanske för att spara tid och pengar.
Här är rubriken: ”Vi ska skapa nya jobb nu och i framtiden och därför ska vi tillsammans modigt kasta oss in i den internationella kampen”.

I nätupplagan var den lite kortare men på samma tema. ”Öresundsregionen kan tävla med Berlin och Amsterdam".

Det tänkvärda är ju att ekonomin och denna uppgift att skapa jobb, helst arbete åt alla, så ofta beskrivs som en kamp, en tävlan, ja nästan som ett krig. Underförstått att några oundvikligen kommer att bli vinnare och andra förlorare i ”den internationella kampen”. En del får jobb, andra blir utan. Sådan är, tja, kapitalismen! 

Kan man inte tänka sig en ordning där den ekonomiska politiken främst handlar om att i samverkan dra fördel av varandras komparativa fördelar och av innovationer och framsteg som görs.

Det borde ju vara möjligt till och med på en marknad, eftersom själva poängen med en marknad är att man byter grejer med varandra, även om det naturligtvis också är så att de som har för dåliga grejer att byta med "slås ut".
Invändningen är förstås att visst handlar det också om samverkan och att dra nytta av varandras fördelar. Just det kan ju sägas vara en poäng med frihandeln, i varje fall med handel.

Men hur kan det då komma sig att denna föreställning om ekonomin som en kamp där det finns vinnare och förlorare alltmer kommit att dominera det politiska språket och tänkandet?

Vi måste konkurrera bättre, vinna marknadsandelar och exportandelar, säger politiker världen runt.
Men om alla tänker så, vem skall köpa alla exportvarorna?
”Vi måste sänka trösklarna för företagen”, säger Anders Borg ideligen och menar egentligen att vi måste konkurrera med lägre löner och sänkta skatter, alltså sämre välfärd.
Men sänkta löner och sämre välfärd betyder ju minskad efterfrågan. Vem ska köpa det företagen producerar? Någon annan naturligtvis! 
Och när Irland sänker bolagsskatten så gör Sverige det också. Och då följer Danmark efter.
Det är den stora kapplöpningen mot botten som pågår. Vi måste vinna kriget, annars gör någon annan det. Och för att vinna måste vi accepptera att vi (nåja de allra flesta i alla fall) får det sämre. Eller?

Finns det alltså inget annat sätt att tänka? Ett sätt där vi framför allt ser samhället och ekonomin som en samverkan för det bästa gemensamma, där vi drar nytta av innovationer och mänskliga framsteg och ställer våra ”komparativa fördelar” till varandras förfogande.

Är ekonomin verkligen främst en kamp och en tävlan. Finns det inga alternativ?