onsdag 28 mars 2012

Stopp för Rot- och Rut-bidrag utomlands

Riksdagen beslutade idag att bifalla en motion författad av mig om att slopa ROT- och RUT-bidrag till hushålls- och byggnadsarbete som utförs utomlands, närmare bestämt i andra EU-länder, i t ex Spanien eller Italien.
Jag är i och för sig inte säker på att så många är medvetna om att sådana bidrag utgår. Men så är det i alla fall. Det är alltså möjligt att få pengar från den svenska statskassan för hushålls- och byggnadsarbete som inte överhuvudtaget bidrar till att skapa arbeten eller minska ”svartarbete” i Sverige.

Riksdagens beslut innebär en uppmaning till den borgerliga regeringen att nu ”skyndsamt” utreda frågan och begränsa avdragsrätten till att gälla arbete som utförs i Sverige.
De borgerliga partierna röstade mot motionen och vill att den nuvarande ordningen skall fortsätta gälla. Detta med motivet att Sverige har att följa EU:s regelverk och den inre marknadens principer. Det är emellertid ett faktum att en rad andra EU-länder har liknande subventioner utan att det är möjligt att få bidrag för arbeten som utförs utanför det egna landets gränser.
Riksdagen vill alltså att det skall bli så också i Sverige.

Nu gäller det att bevaka så att regeringen verkligen ”skyndsamt” tar sig an uppgiften och effektuerar riksdagsmajoritetens önskemål. Man brukar inte ha så bråttom om det inte handlar om att försämra sjuk- eller arbetslöshetsförsäkringen.


måndag 12 mars 2012

Skuld och frihet 3: Vilka regler är tuffast?

Hur mycket kan ett land låna utan att tappa greppet över sin situation och förlora sitt självbestämmande. Ja, det är inte alldeles enkelt att veta och det torde bland annat bero på vem man lånar av och till vad man lånar.
En stat kan ju låna till investeringar av sina egna medborgare - medborgarna lånar av sig själva - till fast ränta via pensionssystemet. Rekordårens stora bostadsbyggande, ”miljonprogrammet”, genomfördes med hjälp av AP-fonderna.
Sådana arrangemang förutsätter dock ett något annat pensionssystem än det vi har idag, där pengarna inte minst satsas på det globala kasinot.


Enligt EU:s stabilitets- och tillväxtpakt definieras säkerhetsmarginalerna så, att ett medlemsland i normalfallet inte får ha ett budgetunderskott som är större än 3 procent av BNP och att statskulden inte får bli mer än 60 procent av BNP. Det är knappast slumpen som gjort att man kommit fram till dessa tal.
Faktum är att det är möjligt rent matematiskt att ha ett underskott på så där en 2 procent varje år i all evighet, utan att statskulden någonsin blir större än 60 procent av BNP. Givet att man också har en hygglig genomsnittlig tillväxt i all evighet.
Med ett årligt underskott på 2 procent, en inflation på 2 procent och en real BNP-tillväxt på 1 procent planar statsskulden ut på lite drygt 60 procent. Räkna gärna själv.

Den nyligen framförhandlade finanspakten, även kallad europakten, kräver att varje land förbinder sig att i normalläget inte ha ett större årligt strukturellt underskott än 0,5 procent av BNP. Ett land med ”signifikant” lägre statskuld än 60 procent kan få ha ett underskott på 1 procent medan ett land som hamnat över gränsen får tuffa krav riktade mot sig.
Det strukturella saldot är det underskott eller överskott som man får när man räknat bort effekter av konjunktursvängningarna - minskade respektive ökade skatteintäkter och minskade respektive ökad utgifter.
Även i finanspaktens regler finns faktiskt en krisklausul som säger att avvikelser från de grundläggande reglerna kan accepteras ”under exceptionella omständigheter”. Vilket väl råder nu i Europa?
På sista raden handlar det om politiska bedömningar.
Politiken kommer Europas politiker inte undan, även om nu teknokrater tar över här och där, och även om man bygger vad som liknare en farlig automatisk åtstramningsmaskin. 


Hur förhåller sig då Sveriges finanspolitiska ramverk till finanspaktens regelverk, som alltså inte gäller oss, även om vi nu skall ”gå med i pakten”.
Jo, våra egna regler är nog lite hårdare (allt annat lika), eftersom vi säger att vi måste ha ett årligt genomsnittligt saldo över en konjunkturcykel på plus 1 procent. Vilket, som jag förstår det, i princip är detsamma som ett årligt strukturellt överskott på 1 procent.
Men! Sveriges finanspolitiska ramverk, inklusive saldomålet, är ingen grundlag och det fastställs och kan när som helst ändras av Sveriges Riksdag.
Så måste det förbli, åtminstone så länge Sverige har egen valuta och bedriver sin egen penningpolitik.




söndag 4 mars 2012

Groggy Reinfeldt i lånta fjädrar?

Så har då Fredrik Reinfeldt på Sveriges vägnar undertecknat avtalet om den så kallade finanspakten eller europakten. Fast det riktiga beslutet tas av Sveriges Riksdag i höst.
Villkoret för ett svenskt deltagande är att Sverige inte behöver ansluta sig till det finanspolitiska regelverket som sådant. Det behöver vi nu heller inte. Däremot får vi vara med och utöva visst inflytande. Oklart hur stort.


Argumentet för att ansluta Sverige till pakten, trots att vi inte är euroland och på inga villkor ansluter oss till regelverket så länge vi inte är det, är att vi påverkas av vad euromedlemmarna tar sig för och att vi alltså har intressen att bevaka. Vi vill också, om möjligt förhindra en allt tydligare uppdelning av EU i olika lag, även om den redan är ett faktum.

Det finns argument för att Sverige ändå skulle välja att inte ”ansluta” sig till pakten. Men att det skulle vara ”en smygväg in i euron”, är inte ett av dem. För det är inte en smygväg.
Däremot är det ett argument i den andra vågskålen att deltagande kan uppfattas som om Sverige legitimerar en katastrofal åtstramningspolitik.


Jag följer regelbundet rapporteringen på Europaportalen, en webbtidning om EU och Europa som drivs av svenska fackliga organisationer.
I lördags levererade man märkliga rapporter från toppmötet. I en rubrik fick vi veta att Sveriges exempel glänste på toppmöte” och i texten att ”den kanske mest optimistiske av alla var Fredrik Reinfeldt som under toppmötet påminde om en boxare inför en match han vet han kommer vinna”.
Va…???
Vaddå glänste och vilken match?
Lite förvånad blev man ju över boxarbilden, eftersom intrycket här hemma är ett annat. I den mån Reinfeldt påminner om en boxare är det väl en som är lätt ”groggy” och på väg att slås ut.

I texten fick man också veta att statsministern ”under en kvart fick presentera svenska erfarenheter och utgångspunkter för sina kollegor. Regeringschefer med mer eller mindre stora problem med sina ekonomier – tyngda av budgetunderskott, fortsatt stigande arbetslöshet och nästintill obefintlig eller negativ tillväxt.”
Det var kanske här glansen kom in?
Fast Reinfeldts egen meritlista är verkligen inte märkvärdig.


Den socialdemokratiska regeringen som 1994 tog över efter regeringen Bildt ärvde en statskuld på i storleksordningen runt 75 procent av BNP och tog sedan ner den till runt 40 procent.
Sedan högeralliansen tog över har den bara minskat med ett par procentenheter, trots att man sålt ut gemensam egendom för att betala av på den.
I den mån Reinfeldt glänste med hjälp av Sveriges goda statsfinanser var det i lånta fjädrar.


Nu hade det inte behövt vara negativt att statsskulden legat i stort sett still sedan Reinfeldt tog över. Men istället för att skapa jobb och tillväxt har alliansen sänkt skatterna med 100 miljarder och låtit sjuka och arbetslösa betala.

Reinfeldt och elva andra EU-ledare hade också skrivit ett brev till toppmötet med förslag på ”hur tillväxten kan öka utan att det kostar statskassan något extra”.
Det är ju fantastiskt. Att det inte kostar något, menar jag. De dåliga nyheterna är att det heller inte ger vare sig jobb eller tillväxt.