tisdag 9 maj 2017

Ännu är det för tidigt för Frankrike och EU att andas ut

Kommentarerna inför det franska presidentvalet har handlat om att Europa ”håller andan” och nu, efter den lyckosamma utgången, om att Europa ”kan andas ut”. Men det kommer att dröja innan både Frankrike och Europa kan återgå till vad som liknar en normal andhämtning.
I Frankrike väntar nu ett parlamentsval. Utgångsläget är att både Republikanerna och Socialistpartiet är svårt sargade. Allra mest illa däran är Socialistpartiet. Många medborgare har tappat tron på deras förmåga, och i många fall också deras vilja, att hantera landets problem, den alarmerande höga arbetslösheten och de växande sociala och ekonomiska klyftorna.
Segraren i presidentvalet Emmanuel Macron å andra sidan saknar partiorganisation och hans nymornade rörelse En Marche saknar representation i parlamentet. Länge saknade En Marche också ett politiskt program och när det väl presenterades gav det ett fortsatt fluffigt intryck av den nya rörelsen. I den mån det inte var fluffigt var det marknadsliberalt. Macron vill skära ner arbetskraftskostnaderna, luckra upp arbetsrätten och minska de offentliga utgifterna. Han vill förvisso också satsa på utbildning, men programmet liknar rätt mycket den politik som med vissa variationer lett Frankrike och Europa in i de problem man nu måste hantera. En politik grundad i en övertro på de ”fria” marknadskrafternas helbrägdagörande förmåga, som är orsaken till de växande klyftorna och väljares runt om i Europa växande uppgivenhet och desperation, manifesterad i extremhögerns och nationalistiska partiers framgångar.
Macron är knappast vad Frankrike och Europa behöver, men naturligtvis en president som alla dar i veckan är att föredra framför Marine Le Pen. Det är dock för tidigt att andas ut.
Europas problem består. De beror på de obalanser som byggts in EU-projektet, mellan politik och marknad, arbete och kapital, fri rörlighet och nationell politisk suveränitet.
En enda marknad och valuta, men självständig finanspolitik, skattepolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik (Nåja!). Det fanns hos alltför många av EU:s politiska ingenjörer en föreställning om att bara anden, marknaden, släpptes ur flaskan, så skulle EU komma att drivas i alltmer federalistisk riktning. Men det var andra krafter som släpptes loss.
Euron och flyktingpolitiken är de två stora misslyckandena.
Det fungerade väl hjälpligt med euron fram till finanskrisen 2008. Men den blottlade europrojektets brister. Och då lanserade de ledande länderna Tyskland och Frankrike idén om ”En verklig monetär union”, ”A real monetary union”. Nu skulle inte bara bankpolitiken utan hela finansmakten centraliseras. Det var bara ett stort krux, det politiska stödet för en ytterligare centralisering av beslutsfattandet hade undergrävts i medlemsland efter medlemsland. Även om det fanns och fortfarande finns kvar i framför allt Tyskland.
Den fria rörligheten för personer är en annan av EU-projektets hörnstenar. De inre gränserna hade rivits och kvar fanns EU:s yttre gräns. Det fungerade hyggligt så länge gränserna och den gemensamma flyktingpolitiken inte testades. Sen kom Syrienkriget och flyktingkrisen. Det visade sig att EU inte hade en gemensam flyktingpolitik. Och viljan att bygga en sådan var och är svag.
Det finns två huvudvägar att förhindra EU:s sönderfall. En centralisering av politisk makt till Bryssel. Eller en ombyggnad och ombalansering av projektet. Mer av strategiskt samarbete på områden där länderna var för sig inte räcker till. Mindre av fria marknadskrafter och mer av nationellt självbestämmande där detta är ändamålsenligt.
Hur i allvärlden ska det gå till? Ja, det kan man ju undra, men vad är alternativet?
En sak är säker, med mer marknad och mindre politik, och med lägre skatter, nedskärningar i de offentliga utgifterna, mindre fördelningspolitik och sänkta arbetskraftskostnader, d v s sänkta löner, torde klyvningen av både Frankrike och Europa bestå.
Det är för tidigt att andas ut, men man kan naturligtvis inte hålla andan hur länge som helst.

måndag 3 april 2017

Tillbaka till blandekonomin!

Förr en vecka sedan presenterades en rapport om utvecklingen inom offentlig sektor, som Per Molander, expert på förvaltningsfrågor, gjort på uppdrag av ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi. Presentationen och rapporten har dock, som Björn Elmbrant konstaterar i Dagens Arena, mötts med ”största möjliga medietystnad”. Det kan bero på att rapporten slår fast att de senaste årtiondenas privatisering och marknadisering av välfärden är ett stort misslyckande.
Per Molander har studerat utvecklingen inom främst skolan, sjukvården och på socialförsäkringsområdet. Han kommer fram till att ”reformerna”, inspirerade av New Public Management (NPM), i stora delar måste ”omprövas och reverseras”, d v s vi bör återgå till de grundmodeller som gällde innan marknadsyran grep tag i oss.
Det har inte blivit billigare, snarare dyrare, och det har inte blivit bättre. Vilket enligt Molander beror på ”den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn”.
NPM-doktrinen utgår ifrån att det inte är någon artskillnad mellan privat och offentlig sektor och att man därför kan styra och ställa i välfärden som på vilken bil- eller korvfabrik som helst. Därför har också landsting och kommuner i parti och minut rekryterat chefer med bakgrund i det privata näringslivet.
”Detta är en felsyn”, konstaterar ESO-rapporten, den offentliga sektorn skiljer sig från den privata i framför allt två viktiga avseenden: den grundläggande logiken och graden av öppenhet.”
I privata verksamheter innebär den grundläggande logiken att handlandet styrs ”av det överordnade målet om vinstmaximering och ansvaret gentemot ägarna”. Privata aktörer siktar mot ökad vinst och ”kan då bidra till att belastningen på den offentliga budgeten ökar i stället för att minska”. Med andra ord, det blir dyrare.
Per Molander har studerat främst tre områden – utbildning, hälso- och sjukvård och socialförsäkringar.
Vad gäller skolan och utbildningssystemet kommer Molander, som en rad andra bedömare, fram till att privatiseringarna och skolvalet lett till sortering, segregation och betygsinflation. Vid sidan av den spontana sortering som blir resultatet av skolvalet, finns det också ”belägg för att de privata skolorna sorterar bland de sökande eleverna, i strid med gällande regelverk”. Ett exempel på den saken, som mött oss i nyhetsflödet de senare veckorna, är privatskolan Runstycket i Malmö, där sjuårige Conrad vägrades plats eftersom han bedömdes vara alltför resurskrävande.
Inom sjukvården pågår också en sortering, om än inte lika påtaglig, i varje fall inte lika omtalad, som i skolan. Men ”det finns en tendens till koncentration av mindre vårdkrävande patienter hos de privata vårdgivarna, vilket med gällande ersättningssystem kan innebära en felaktig tilldelning av resurser”, skriver Molander.
Det finns också en annan tendens, besläktad med den Molander påtalar, nämligen att privata vårdgivare utför de behandlingar som ger mest klirr i kassan, men inte nödvändigtvis är medicinskt befogade. Häromdan nåddes vi alltså av nyheten om gynmottagningen Ultragyn, där gynekologerna får bonus efter ”hur mycket de skär i patienterna”.
Per Molander kommer fram till att de NPM-inspirerade reformerna inte varit svar på de problem som för några decennier sedan identifierades i den svenska offentliga sektorn. Han vill alltså ”ompröva och reversera”.
Det gäller hälso- och sjukvården, där han vill ge landstingen "frihet att själva avgöra i vilken utsträckning valfrihet och fri etableringsrätt ska tillämpas".
Det gäller skolan, där det så kallade fria skolvalet ”bör avvecklas och ersättas med prioriterade önskemål om placering som får stämmas av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.”
Det gäller pensionssystemet, där premiepensionssystemet bör avvecklas och ”om valfrihet anses önskvärd, bör ett begränsat antal fonder upphandlas och förvaltas i offentlig regi”.
Jag minns en tid då vi i Sverige beskrev ekonomin som en "blandekonomi". Bakom det begreppet finns en föreställning  och en övertygelse om att kapitalismen måste regleras och balanseras, och att vissa delar av ekonomin - främst skola, vård och omsorg - inte lämpar sig som tummelplatser för vinstintressen och att göra marknad av. Medan varor och andra tjänster lämpar sig bäst för att köpas och säljas på marknaden.
Det är den ganska självklara insikten som gått förlorad och nu måste återvinnas.
Det är den förlorade insikten som gör att vi nu måste göra om och göra rätt efter årtionden av nyliberalt inspirerade misslyckanden.

onsdag 8 mars 2017

Återupprätta den demokratiska välfärdsmodellen!

Det pågår en debatt om vinster i välfärden och frågan kommer att bli en av de största på den socialdemokratiska kongressen i april.
Upproret mot vinstuttagen ska ses mot bakgrund av de senaste årtiondenas ”valfrihetsreformer” som banat väg för finanskapitalismen rakt in i välfärden. De fina argumenten till stöd för politiken handlade om att det måste vara möjligt för initiativrika och företagsamma anställda – förskollärare, lärare, sjuksköterskor och läkare - att öppna eget. Och om att ideella organisationer och kooperativ borde kunna göra mer i välfärden.
Sådana uppbyggliga exempel finns, men framför allt innebär de nyliberalt inspirerade ”frihetsreformerna” att finanskapitalisterna har marscherat in i det gemensamma och skurit guld med täljknivar. Och kapitalism är kapitalism, de små fiskarna äts upp av de stora, små uppfinningsrika entreprenörer köps snart upp av marknadens mera enkelspåriga aktörer. Finanskapitalisternas idé är egentligen en enda, att tjäna pengar på pengar och att sedan skicka vinsterna dit där de beskattas så lite som möjligt, helst inte alls.
Skattepengarna skall självklart gå till verksamhet och verksamhetsutveckling. Det tycker en överväldigande majoritet av svenskarna.
Vinstuttagen är bara ett av problemen, som beror på den stora övergripande förändringen inom välfärden under de senaste årtiondena, på själva systemskiftet, avdemokratiseringen, flykten från det gemensamma och marknadiseringen av välfärden. Medborgarna förvandlas till kunder, gemensamt demokratisk ansvarstagande ersätts av kundvalsmodeller och marknadsmekanismer.
Envar sin egen lyckas smed. Och snart står vi där med mina barn och andras ungar, och mina föräldrar och andra gamlingar. Man väljer så gott det går bästa möjliga skola för sitt eget barn och sen får andra välja så gott de kan. Och gamla, multisjuka bläddrar utlämnade åt sitt eget öde i informationsbroschyrerna för att välja vård- och omsorgsleverantörer.
I en demokratisk välfärdsmodell, såsom den en gång såg ut, är tanken att vi alla tillsammans tar ansvar för alla barn, alla sjuka och alla äldre. I marknadssystemet väljer du själv och väljer du fel, kanske bortkollrad av reklam och bedräglig marknadsföring, så har du mest dig själv att skylla. Politikerna kan skylla ifrån sig. De har ju ställt valet till ditt förfogande, upphandlat och kravspecificerat. Systemet, i varje fall en grundtrygghet, betalas av skattemedel, men alltmer används till reklam och vinster. Och välfärden är underfinansierad, vilket leder till att alltfler som har råd köper till privata försäkringar och lösningar.
Jag tycker att man ska sätta stopp för finanskapitalisterna i välfärden. Men det är bara en liten del av problemlösningen. Vi borde återgå till en demokratisk modell, där kommuner och landsting i allt väsentligt själva driver verksamheten och har och tar ansvaret för skola, vård och omsorg.
En sådan demokratisk modell utesluter inte alls att kommuner och landsting som ett komplement handlar upp tjänster, gärna av ideella organisationer och kooperativ, och gör man det, så stör det inte mig om de företag eller partners man väljer också gör rimlig vinst.
En sådan i grunden demokratisk modell hade vi för inte så länge sen. Den hade också brister som behövde rättas till. Men den är vida överlägsen de marknads- och kundvalsmodeller som håller på att ersätta den.

söndag 19 februari 2017

Folkhem eller New York

I valet 1973 i Danmark gjorde populismen entré med dunder och brak i dansk politik. Mogens Glistrup och Fremskridtspartiet steg in på scenen och blev näst största parti. Den legendariske socialdemokraten Jens Otto Krag var förloraren, som efter 26 år i Folketinget lämnade rikspolitiken.
Krags råd till efterträdarna, när det gällde Glistrup, var det här; ”Jaga inte efter den mannen och hans parti. Få istället ordning på problemen han talar om.” Krag skrev och talade om ”Väljarnas hämnd” och om den folkliga besvikelse som låg bakom upproret. Välfärdsstaten hade blivit alltför självgod och byråkratisk. Etablissemanget, dit socialdemokratin hörde, utmanades av nya stämningar.
Bengt Lindroth, journalist med mångårig erfarenhet av nordisk politik, har skrivit en bok, Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden. Den handlar om Nordens efterkrigshistoria, om den nordiska ”populismen”, om hur uppstickarpartier uppstått, om maktstrider som förvandlat dem och hur de nått maktpositioner i samtliga länder. Även om några skulle säga att Sverigedemokraterna än så länge bara står på tröskeln till maktens finrum. Men Moderaterna och Anna Kinberg Batra har nyss öppnat dörren och bett dem stiga in.
Bengt Lindroths bok är nödvändig läsning för den som vill förstå vad som hänt och håller på att hända med de politiska landskapen i de nordiska länderna. Och boken har bäring också på det som nu händer runt om i Europa, för att inte tala om Donald Trump.
Mogens Glistrup var en av populistpionjärerna. Hans attack var riktad mot det starka samhället och välfärdsstaten, och därmed främst mot socialdemokratin. Hans politiska budskap var i stora delar libertarianskt, ett uppror mot skatter och regleringar. Och han var, hör och häpna, tillskyndare av ett danskt medlemskap i EU. Hans efterföljare, Pia Kjaersgaard och Dansk Folkeparti, red istället på en våg av EU-motstånd.
1991 steg greven och betjänten in i Sveriges Riksdag. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson hade, bland annat genom att stapla läskbackar på valmöten runt om i landet, tagit Ny demokrati in i Sveriges Riksdag. De var samma andas populister som Mogens Glistrup, de libertarianska dragen fanns där, man angrepp skatterna, krävde avregleringar, privatisering och utförsäljning av offentlig egendom. Och man ville som Glistrup att Sverige skulle försvinna upp i EU. Invandringsfrågan spelade roll, men var ingen stor sak, i varje fall inte till att börja med. Ny Demokratis saga blev kort och parentetisk.
I begynnelsen var alltså populismen i Norden riktad mest mot det starka samhället och socialdemokratin. Libertarianskt och nyliberalt tankegods var en drivkraft. Det var på sätt och vis logiskt, samhället var verkligen starkt, men allteftersom nyliberala idéer grep omkring sig i alla partier, förändrades scenen och med den föremålen för det politiska missnöjet.
Politiken och ”det starka samhället” försvagades och efterhand kom missnöjet alltmer att riktas mot just konsekvenserna av de nyliberala framryckningarna, mot den fria rörligheten och marknadens företräde, mot avrustningen av demokratin och nationen, och mot politikernas i hög grad självpåtagna maktlöshet. Populismen blev alltmer kulturkonservativ, nationalistisk och ”främlingsfientlig”.
Den nordiska populismen förvandlades och växte sig starkare, den kom alltmer att handla om att bevara danskheten, norskheten, finskheten och svenskheten. Även om jag med detta sagt måste stryka under att Lindroths historia självklart är mer komplicerad än så. Förutsättningarna varierade från land till land och de enskilda missnöjespartiernas historia har sina nationella särdrag.
1995 bildades Dansk Folkeparti (DF) genom en avknoppning från Fremskridtspartiet. Partiledaren Pia Kjaersgaard hade aldrig gillat ”att danskheten inte betydde så mycket för Mogens Glistrup”. Dansk Folkeparti fick 21,1 procent i valet 2015 och är idag Danmarks största borgerliga parti, en nödvändig bas för regeringen, även om DF valt att stå vid sidan av själva regeringen.
I Norge där populismen enligt Bengt Lindroth genom åren uppträtt i ”både rött, grönt och blått” är det ändå högerpopulisterna som kommit att spela roll. Anders Lange grundade föregångaren till Fremskrittspartiet, Carl I Hagen tog över och efterhand blev motståndet mot invandring och flyktingar allt viktigare ingredienser i politiken. Falangstriderna mellan å ena sidan libertarianer och nyliberaler och å andra sidan kulturkonservativa nationalister med invandringsfrågan i fokus var hårda.
Fremskrittspartiet har i någon mån vänstervridits, man säger sig måna om höjda anslag för vård och omsorg och om pensionärerna. Men det är ett högerparti, även om man gärna själv placerar sig ”i mitten”. Fremskrittspartiet blev med Siv Jensen det första populistpartiet att ta sig in i en regering i Skandinavien och fick i stortingsvalet 2013 16,3 procent av rösterna.
I Finland hade dock Landsbygdspartiet lyckats nå regeringsställning redan på 80-talet och idag regerar Sannfinländarna, som tog över efter konkursen för Landsbygdspartiet 1995. Timo Soinis Sannfinländarna är idag Finlands näst största parti och fick 17,7 procent av rösterna i valet 2015.
Bengt Lindroth menar att Sverige inte liknar de andra nordiska länderna. Här har vi varit i hygglig avsaknad av nationalism under efterkrigstiden och socialdemokratin har klarat sig bättre än i grannländerna. Tilltron till moderniteten har varit fastare förankrad och svenskarnas självupplevda särart är mer förknippad med den svenska modellen och ”folkhemmet”. Vi har varit ”framåtblickande” snarare än ”fosterländska i konservativ nationalistisk” tappning, skriver Bengt Lindroth.
Lindroth har en teori om att populismen i Sverige ”bäddades in”. Men nu står vi där med Sverigedemokraterna, som hotar att bli största borgerliga och näst största parti i nästa val. Det kan inte längre betraktas som otänkbart att partiet efter nästa val ingår i ett aktivt och förhandlande regeringsunderlag. Jag skulle inte ens våga utesluta, även om jag bävar inför perspektivet, att SD kan komma att ingå i en borgerlig regering i en snar framtid.
Väljarnas hämnd är en mycket viktig bok inte bara om den nordiska populismens historia, utan helt enkelt om nordisk historia.
Lindroth resonerar i ett av kapitlen på ett förtjänstfullt sätt om den begreppsapparat som omger debatten om populismen. Han diskuterar ”De laddade orden”; rasism, nationalism, fascism - och folkhem.
Jag frågar mig, vad är populism egentligen? Samtidigt som jag med stor behållning läser denna bok om dess nordiska historia, värjer jag mig mot ordet och hur det används, en avoghet som jag avhandlar i en annan text. Och jag tycker att boken underbygger min skepsis mot begreppet.
Jag vänder mig mot begreppet bland annat därför att det ger gamla och etablerade partier en sorts fribrev. Man behöver liksom inte argumentera mot populister, de är ju populister. Fast då lurar etablerade partier och media sig själva.
Jag värjer mig också mot begreppet populism, därför att det finns en benägenhet att alla möjliga nya politiska stämningar, rörelser och partier slentrianmässigt etiketteras med populism. Och tänk om det inte uppstod nya partier? Är det ens tänkbart?
Till sist, kom ihåg vad Jens Otto Krag sa. Det handlar inte främst om att ge sig ut på jakt efter populismens förgrundsfigurer, utan om att ta itu med de verkliga samhällsproblem som gör att det jäser i stora delar av väljarkåren.
I ett av bokens sita kapitel, ”Sverige – mellan folkhem och New York”, närmar sig Lindroth samtidens allt tydligare överhängande politiska konflikt, den i skärningspunkten mellan nationen som välfärdssamhällets grundval och det kosmopolitiska perspektivet. Å ena sidan drömmen om välfärden och folkhemmet, där det inte finns ”vare sig kelgrisar eller styvbarn”, men väl gränser mot omvärlden. Och å andra sidan drömmen om en fri och gränslös värld där det inte finns medborgare, bara människor. Kanske förkroppsligad i New York, invandrarmetropolen i invandralandet, där människor och mångfald möts i en kreativ smältdegel, men där också envar måste vara sin egen lyckas smed.
Hur ser den politik ut som löser konflikten, som bygger bron mellan folkhemmet och New York. ”Populisterna” eller snarare den framväxande konservativa nationalismen har formulerat ett svar, stäng gränserna. Men hur ser socialdemokratins och vänsterns svar ut på frågan; folkhem eller New York?
Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

onsdag 8 februari 2017

S-M-regering är inte vad Sverige behöver

Mikael Odenberg, tidigare borgerlig försvarsminister och riksdagsledamot för moderaterna, föreslår i ett debattinlägg i Dagens Nyheter (2017 02 05) att Moderaterna skall avsluta sin flirt med Sverigedemokraterna och istället fria till och satsa på regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Socialdemokraterna gör klokt i att tacka nej till ett sådant frieri.
Odenberg motiverar sin ståndpunkt med att svåra beslut och nödvändiga strukturreformer kräver stabila och breda lösningar. Vilket förstås kan vara sant. Bara med den reservationen att breda och långsiktiga uppgörelser trots allt inte kan se ut hur som helst.
Det finns redan en fin tradition när det gäller att söka breda lösningar på frågor som kräver långsiktighet. Försvarspolitiken, skatterna och energipolitiken är exempel på områden där sådana ingåtts. Och självklart finns goda skäl att eftersträva sådana överenskommelser också framöver. Men det som nu händer i vår omvärld, det missnöje som väller fram över Europa och västvärlden, som burit Trump till makten, skickat Storbritannien ut ur EU och snart kan ha ställt till det ännu mer på den europeiska kontinenten än vad som redan skett, är i grunden uttryck för ett misstroende mot det politiska etablissemanget. Det kräver andra svar än breda höger-vänsterkoalitioner.
Odenberg har rätt i att utmaningarna är ”gigantiska”. Men svaret är inte utslätning. Det som hänt måste leda till att de stora partierna begår självkritik och systemkritik.
Den omvandling av det politiska landskapet som vi ser är en bekräftelse på att marknaden har fått för stort svängrum och att politiken och det gemensamma har trängts tillbaka eller alldeles självmant tagit stora steg tillbaka.
Välfärdssystemen är underförsörjda, privatiseringar dränerar dem på resurser och urholkar demokratin. Alltfler som har råd rundar det gemensamma och väljer privata försäkringslösningar. Och de som inte har det väljer ingenting därför att de inte har pengar att välja med.
Inkomstklyftor och maktklyftor växer, som en följd av globaliseringen på de villkor den skett och som ett resultat av marknadens företräde. Tilliten till politiken och demokratin har fått en allvarlig knäck hos stora grupper. I det läget måste socialdemokratin presentera egna självständiga, radikala svar på de utmaningar som tornar upp sig och på de för demokratin livsavgörande frågor som nu ställs. Det kan inte göras tillsammans med högern, som i så hög grad är ingenjörerna bakom marknadiseringen och avdemokratiseringen.
Ett samregerande mellan S och M skulle riskera att göra extrema partier som Sverigedemokraterna ännu större, när istället socialdemokratins eget alternativ måste bli tydligare, mycket tydligare. Odenberg nämner skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken som två strategiska områden för en S-M-regering att komma överens om, samtidigt som det är bland annat på dessa områden som vänster-högerkonflikten är, eller kanske snarare borde vara, som allra tydligast.
Socialdemokratin bör precis som tidigare vara öppet för och verka för breda överenskommelser på områden där långsiktiga lösningar är möjliga och bra för Sverige. Men de kan inte se ut hur som helst. Halvmesyrer och kompromisser kan göra ont värre.
Nu måste socialdemokratin bli tydligare, inte sudda ut sig.

tisdag 31 januari 2017

Lever verkligen en miljon i ”utanförskap”?

Hur många gånger har ni hört Anna Kinberg Batra, Annie Lööf eller någon av de andra borgerliga partiledarna säga att "en miljon lever i utanförskap"? Jag har själv hört påståendet ett antal gånger bara under de senaste veckorna.
Varav består då denna miljon? Jo, av alla dem som uppbär någon form av sjukersättning (530 000), som är arbetslösa och får ersättning från a-kassa (80 000), som deltar i arbetsmarknadspolitiska program (170 000), som får etableringsersättning (50 000) och som får ekonomiskt bistånd, det som förr kallades socialbidrag (90 000). Jag har rundat av siffrorna för 2016 och summan blir då 920 000.
Till saken hör att det handlar om så kallade helårsekvivalenter, d v s om 52 personer har haft influensa i en vecka ett visst år, så blir de en person i utanförskap. Och om två personer varit arbetslösa i vardera sex månader blir de också en person i utanförskap.
Jag vet få ord som missbrukats till den grad som ordet utanförskap. Och tyvärr har media i huvudsak okritiskt anammat den borgerliga definitionen som myntades redan inför valet 2006. I den valrörelsen larmade alliansen om att så många som 1,5 miljoner levde i utanförskap. Då räknade man alla som vid en given tidpunkt inte arbetade, inte bara de grupper som jag räknat upp tidigare, utan också de som studerade, var föräldralediga eller vabbade, hade semester eller gjorde värnplikten - omvandlat till helårsekvivalenter i utanförskap. Efterhand insåg man att detta var väl magstarkt. Siffran justerades till 1,3 miljoner och nu säger man alltså 1 miljon.
Vad de borgerliga beskriver, när de talar om utanförskap, är i själva verket välfärdssamhällets skyddsanordningar, eller vad som är kvar av dem.
Vad är då utanförskap? Det är inte lätt att definiera, men jag skulle säga att man hittar människor som är utanför inte främst bland dem som har a-kassa eller sjukkassa, utan bland dem som lever utan eller med ett för dåligt inkomstskydd. Inte främst bland dem som "är föremål för" vettiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan bland dem som inte har något arbete, har tappat tron på att kunna få ett och lever i samhällets skuggzoner.
Men den kategorin - som verkligen kan sägas leva i utanförskap och som jag är övertygad om blev fler under de borgerliga regeringsåren - missar de borgerliga med sitt lömska utanförskapsbegrepp.
En arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring som man kan leva på, som gör att man slipper gå från hus och hem om olyckan är framme, är naturligtvis inte utanförskap. Bra socialförsäkringar är liksom aktiv arbetsmarknadspolitik och bistånd till för att förhindra utanförskap.
Den 15 februari 2013 deltog jag i en interpellationsdebatt med anledning av en interpellation ställd till Anders Borg av Peter Persson från Jönköping om Finansdepartementet och utanförskapet. Den kan man se här, hela eller delar av den, om man vill.

måndag 23 januari 2017

Slutet för demokratin?

Trump är installerad. Världen håller andan och USA skakas i sina konstitutionella grundvalar.
För ett och ett halvt år sedan hade man fått 150 dollar tillbaka för en satsad dollar på Trump. Nu sitter han där i Vita Huset, som världens mäktigaste person. En man som i ett annat sammanhang, med samma beteende, men utan pengarna och kändisskapet, hade riskerat att som bäst utnämnas till byfåne.
Trump installationstalar. Foto: U.S. Marine Corps Lance Cpl. Cristian L. Ricardo
Hoppet står till att Trump ska normaliseras av de demokratiska strukturerna, av ”den djupa staten” och av marknaden, att han ska tvingas till anpassning i mötet med den politiska verkligheten. Oron bottnar å andra sidan i att han inte gör det och att den etablerade ”politiska verkligheten” inte är hela verkligheten.
Is this how democracy ends? (Är detta slutet för demokratin?). Den ödesmättade frågan formuleras av statsvetaren och professorn David Runciman i en artikel London Review of Books. I en video på samma tema, också den producerad av London Review of Books, resonerar han om vad Brexit och Trumps valseger kan tänkas förebåda. Det kan, konstaterar han, till att börja med bli ännu värre, Europa kan snart stå där med Le Pen som fransk president
och tvingas uppleva hur också Tyskland dras in i den demokratiska krisen.
David Runcimans perspektiv är väldigt dystert. Demokratin har visserligen visat sig kunna hantera kriser, han tar finanskrisen och eurokrisen som exempel, men vi vet inte när vi tar steget ut i avgrunden. Fast jag tänker när jag lyssnar på Runciman att dessa kriser, hur de uppstod och hur de hanterades, kan bidra till att förklara både Trump och Brexit.
Runciman varnar för självgodheten och påpekar att vi inte vet hur gamla, till synes stabila och rika västerländska demokratier går under, därför att det inte har hänt förut. Men förr eller senare kommer det att inträffa. Inga system är eviga.
Runciman kan tänka sig att det är klimatkrisen som leder till systemkollapsen, men han anar att det också kan vara ”konstitutionella” orsaker. Poängen är att demokratin är ömtålig, den riskerar, ovarsamt hanterad, att producera sin egen undergång.
Runciman tar utgångspunkt i 1800-talstänkaren Alexis de Tocquevilles idéer. Jag har inte själv tagit del av de Tocquevilles texter, jag utgår från vad Runciman säger och vad andra har skrivit om honom.
De Tocqueville ägnade sig åt demokrati som fenomen och betraktade demokratin som ”en ekvation som balanserar frihet och jämlikhet, där både individens och samhällets intressen ska tillvaratas” (Wikipedia). Alltför extrem liberalism leder till anarki och systemkris. Och Tocqueville bekymrade sig redan på sin tid för media, som ägnade sig alltför mycket åt sånt som inte betydde något, men visade sitt ointresse för sånt som verkligen var viktigt.
Tocquevilles idéer om demokrati känns aktuella när fenomen som Brexit och Trump ska förklaras. Det råder ett slags eliternas och etablissemangets förnöjsamhet över hur fint allting egentligen fungerar, samtidigt som de frustrerades skara, de som känner sig efterlämnade och utanför, har vuxit och växer. De röstar inte för utträde ur EU eller på Trump för att de nödvändigtvis tror att Storbritannien ska må bättre utanför EU eller för att de tror att Trump ska bli en lysande president. Många gör det därför att de känner sig övergivna.
Journalisten Eric Byler (nyhetskanalen The Young Turks) gav sig ut på den amerikanska landsbygden och gjorde en intervjuserie med folk som lagt sin röst på Donald Trump. Han fann att amerikanska kolgruvearbetare inte röstade på Trump för att de tror på hans klimatpolitik utan för att de känner sig lämnade i sticket.
När de missnöjda röstar för Brexit och på Trump reagerar de självgoda och etablissemanget med att ropa populist och byfåne, och de som röstat ”fel” definieras som gamla, omoderna, okunniga, invandrarfientliga och rasister. Sådana reaktioner må ha sina poänger, men de är inte svar på de frågor som ställts.
Toqueville pekade på behovet av balans mellan frihet (liberalism) och jämlikhet, individ och samhälle. Det är här den demokratiska ekvationen inte längre stämmer. Efter dryga tre decennier när politiken monterats ner, marknaden tagit över och ojämlikheten växer vänder sig de missnöjda mot de självgoda.
Det vi upplever är hur ett hur ett demokratiskt system, som baseras på nationalstater, hamnat i svår obalans genom globaliseringen och marknadens företräde.
Är detta slutet för demokratin? Nej, det tror jag inte och det får det inte vara, men det är hög tid att vi tar det som händer i demokratierna på allvar istället för att mest förfasa oss.